Jesper Berglund

Image via Wikipedia

Innan jag börjar. Har du inte läst Johans “Terrorn och den europeiska nyfascismen” så gör det först.

Dessutom, innan du börjar, det här inlägget är lite spretigt, det är mycket som jag vill ha sagt, stå ut.

1996 gick jag med i Ung Vänster. Sedan dess har jag varit politiskt aktiv. Inte alltid med Ung Vänster, Vänsterns studentförbund eller Vänsterpartiet som främsta arena. Jag har också varit aktiv i Sverok och IOGT-NTO. Trots det är det i Ung Vänster, VSF och Vänsterpartiet jag har fått min politiska och organisatoriska skolning.

Jag har varit på sommarläger, med Ung Vänster, och Sosialistisk Ungdom, den norska motsvarigheten. Jag har arrangerat, demonstrerat, suttit långa nätter och gjort tidningar, lärt mig italiensk bokföring, debatterat stadgar och allt annat man gör i en politisk organisation. Jag har fått vänner. Jag har sett vänner, och för den delen kamrater jag inte räknar till vänner, växa och bli rikskända inom sina områden. En del är kvar inom rörelsen, en del inaktiva och en del har bytt parti.

Men att vara aktiv på vänsterkanten är inte bara glädje. Hot och våld är inte ovanligt. Inte heller är det ovanligt att samhället inte bryr sig. Men mer om det senare.

Men, det här inlägget ska inte handla om mig, det ska handla om vad som hände i Norge. Jag spenderar en del tid med att försöka förstå den extrema högern, de som främst utgör det fysiska hotet med de som engagerar sig på vänsterkanten. Det gör att jag bland annat läser en del på olika “extrema” sajter på nätet. Bland annat nordisk.nu och flashback. Jag försöker förstå hur de tänker, varför de tänker som de gör och hur vi, vänstern, kan motverka att fler tänker så.

Det som kommer nu kan verka kontroversiellt, men läs hela innan du flippar.

Jag menar att ABB, utifrån den bild som sprids av honom i hans manifest, utifrån hur många i de högerextrema miljöerna resonerar, och utifrån flera “foliehattsteorier” har agerat konsekvent och logiskt.

Om man anser att den sittande regimen agerar landsförrädare.
Om man anser att rättsväsendet inte gör något åt att regimen är landsförrädare.
Om man anser att främmande trupper i ett krig stationeras i landet utan att någon reagerar.
Visst är man då skyldig att reagera?

Om man ser ett pågående folkmord? Ska man då inte arbeta mot det?

Nu menar jag inte att ABB har rätt i vad han anser, tro på intet sätt det.

Vad kan man då göra, om man anser saker som ovan? Man kan agera parlamentariskt, man kan ställa upp i val och samla folk för sin åsikt. Det är svårt om man har åsikter som folk inte håller med om. Och för att vara raka, de norska medborgarna anser inte att regimen är landsförrädare. Det är en återvändsgränd.
Man kan bygga en armé. Samla de som har samma åsikter, skaffa vapen, starta inbördeskrig. Men alla sådana försök kommer att stoppas av regimen.
Slutligen kan man agera utan ledare. Man kan slå hårt och effektivt mot de man anser bär skuld. I det här fallet, kulturmarxisterna, anförda av Arbeiderpartiet (AP), som också bär upp regimen.

Vad slår inte hårdast, om inte ett slag mot ungdomen?

Låt mig avvika en stund och se på mitt eget parti, Vänsterpartiet. Ponera att en bomb skulle explodera på den restaurang där Partistyrelsen (PS) äter lunch under ett möte. Det skulle slå ut en stor del av PS och förmodligen en del av riksdagsgruppen (då en del sitter i både PS och riksdagen). Även en del av de anställda skulle följa med i smällen. Låt oss säga, totalt 50 personer döda. I det läget finns en rad kompetenta kamrater runt om i landet som skulle kunna kliva in och leda partiet tills det att en extrakongress kan hållas, 6 månader senare. Jag är övertygad om att partiet skulle klara att hålla ihop vid en politisk linje och som en organisatorisk enhet. Förhoppningvis finns ju någon som inte var på just det PS-mötet av personliga skäl som kan vara samlande.
Om däremot detsamma skulle drabba Ung Vänster. En samling av förbundsstyrelsen och en bunt distriktsaktiva. Totalt 50 pers. Jag tror att det skulle slå hårdare. Många av de som idag har ledande roller i partiet har sin skolning i Ungdomsförbundet. Jag inbillar mig att det är färre än i andra partier men likväl. Det skulle innebära att en generation ungdomsförbundare inte skulle nå vuxen ålder. Inte bara skulle de skada partiet på sikt, det skulle också skada den breda samhällsdebatten, då som tidigare nämnt en hel del som fått sin skolning i ungdomsförbundet nu återfinns på andra ställen i samhället. Det skulle också skada ungdomsförbundet i sig mer än vad ett attentat mot partiet skulle skada partiet. Jag inbillar mig, utan att vara för insatt i Ung Vänster nu för tiden, jag är för gammal, att partiet skulle behöva, givetvis i samråd med Ung Vänster, be alla sina medlemmar under 30 eller 35 att inte vara aktiva i partiet utan istället bygga upp ungdomsförbundet. Det skulle vara en stor förlust för såväl parti som ungdomsförbund. Det skulle slå för lång tid framöver.

Sålunda agerade ABB rimligt som slog mot ungdomen. Om man delar hans åsikter i övrigt förstås. Tror man dessutom att det kommer att komma fler efteråt, om ett år, om tre år, om 10 år, så är det än mer rimligt. För varje attentat så försvagas “fienden”, för varje attentat framstår den egna sidan som starkare.

Nu tycker någon att man ska bry sig om krigets lagar. Man får bara agera mot soldater och inte mot civila etc etc. Det gjorde ju ABB. Ser man alla AP:are (och AUF:are) som en del av en krigförande motpart så är aktiva AUF:are soldater. Då är eventuella döda utanför regeringskansliet (icke tjänstemän) betydligt värre ur det perspektivet. Men de befann sig vid ett militärt mål, så de får skylla sig själva.
(Apropå det, att skylla sig själva, ett annat sidospår. Efter demonstrationerna, kravallerna och polisvåldsskandalen i Göteborg 2001 framfördes följande resonemang av den dåvarande bekant som titulerade sig som liberal (komprimerat): “Om man befinner sig i närheten av personer som ser ut som personer som tidigare kan ha begått ett brott på en annan plats får man skylla sig själv om man råkar ut för lite polisvåld.” )

Utifrån den världsbild som ABB har belagts med, vad skulle han ha gjort annorlunda? Skulle han ha låtit bli att agera? Skulle han ha sprängt en moské? Nej, han skulle ha gjort så mycket skada han kunde.

Missförstå inte, jag avskyr det hela. Jag har gråtit floder över attacken mot Utøya. Jag har spenderat en stor del av mitt liv med att motverka de politiska krafter som delar ABB:s världsbild. Men jag (tror att jag) förstår den.

I valet 2002 polisanmälde jag en person med hög position inom ND och NDU som yttrande
(ej ordagrant) att jag och hela mitt parti skulle behöva åka ambulans inom kort. När jag gjorde anmälan reagerade polisen som tog anmälan med förvåning över hur mycket det fanns på personen redan (vill minnas att han då inte var 20 fyllda). Utredningen lades ner.

Förmodligen 1998 (kan ha varit 97, möjligen 99) blev jag slagen av en av de lokala nazisterna på en buss in till staden som jag då bodde intill. Anmälan gjordes direkt när jag kom in. Vittnen fanns, ändå kom det inte ens till domstol.

Ung Vänster Hallands kurslokaler bombhotades när vi skulle ha kurs. Förmodligen 1998 det med.

Vänner, kamrater, har blivit misshandlade av främst den nazistiska högern. Lokaler har blivit uppbrända. Manifestationer har handgripligen avbrutits. Deltagare har filmats och fotograferats.

Jag och många andra har hittats i nazisternas register. Våldet är, inte ständigt, men ofta, närvarande för aktiva i den politiska vänstern.

Nu verkar inte ABB ha rört sig inom den naziinfluerade högern, Istället är det den mer klassisk fascistiska högern han hämtat sin näring. Jag vill hävda att det är samma höger som “det nya Sverigedemokraterna”. När nazzarna har sparkats ut (vilket de ju inte gjort helt och hållet, men låt oss påstå det för argumentationens skull) har utrymmet fyllts av en annan höger.

De åsikter som ABB tillskrivs finns även i den svenska extremhögern. Jag blev förvånad över att ABB inte var mer extrem, för det är inte extrema åsikter som framförs. Jag möter dem varje vecka.

Jag möter dem på nätet, även utanför extremistsajter. Jag möter dem i skolan. Flera av de teorier som ABB verkar ha förfäktat finns också ute i skolorna, bland eleverna. Ibland även bland lärare. Inte alltid så uttalat eller framträdande, men de finns.

Jag menar att det kommer att komma flera, och att det har kommit andra tidigare (herr Mangs i Malmö t ex).

Jag menar att det är den politiska vänstern som nu måste ta sitt ansvar. Givetvis inte bara Vänsterpartifamiljen utan även den socialdemokratiska rörelsen, fackföreningsrörelsen och de socialistiska grupperna på vänsterkanten om Vänsterpartiet. Oavsett om man kallar sig Sosse, Trotte, Stalinist, Kommunist, Frihetlig eller bara vänster. Vi kan inte, i kampen mot fascismen, förlita oss på liberaler. I den mån de vill vara med ska vi uppmuntra dem, men det måste vara vi som tar ansvaret.

Vi behöver återta problemformuleringsinitiativet, lättare sagt än gjort. Men främst behöver vi förklara vår världsbild. Ofta och mycket. Dessutom i enkla ord. Läs Johans artikel, länkad längst upp, en gång till.

Ska vi skydda oss mot terrordåd som ABB:s krävs en oehörd övervakningsapparat. Det krävs att hela våra liv genomlyses av staten. Jag vill inte leva i en sådan värld. Inte heller vill jag leva i en värld där högerextrema islamofober skjuter av arbetarklassen.

Om vi antar att ABB agerat rimligt utifrån sin övertygelse har vi två val. Antingen agera utifrån att den här typen av personer alltid kommer att finnas eller agera mot världsbilden som skapar terrorister.

Ett samhälle som skapar skillnader mellan människor. Ett samhälle som skapar klyftor skapar också hat. Min rörelse, arbetarrörelsen, bygger i mycket på hat. Vi hatar klassamhället och vi vill avskaffa det. Vi vill inte hata. Vi vet att när samhället blir mer jämlikt minskar hatet.

Ett sätt att stoppa det högerextrema våldet är att bygga ett jämlikt samhälle. Ett samhälle där vi inte behöver känna hat. För det krävs att vi alla hjälps åt. Det kräver på sikt att kapitalismen avskaffas. Men det kräver nu att det offentliga samhället tar islamofobin och det oresonliga hatet på allvar.

Det finns mer att säga, jag kanske återkommer.

Andra bloggar om: Utøya, Anders Behring Breivik, Norge,

Innan jag börjar. Har du inte läst Johans “Terrorn och den europeiska nyfascismen” så gör det först. Dessutom, innan du börjar, det här inlägget är lite spretigt, det är mycket...