I dagarna slutar många barn skolan. Många barn har sina skolavslutningar i lutheranska kyrkor och sjunger psalmer ur svenska psalmboken. Mot detta har DO (diskrimineringsombudsmannen) protesterat. Skolverket håller inte med enligt tv4.

Jag ser det som självklart att skolan inte ska vara delaktig i gudstjänser av olika slag. Kyrkan är skild från staten och skall så förbli. Givetvis ska elever få tillfälle att reflektera över religion och gå på studiebesök hos olika religiösa samfund, såväl större som mindre (om lokalt representerade). Men att fira gudstjänst som det så tjusigt heter är ingenting för skolan. Givetvis ska skolavslutningar hållas i ickehelgade lokaler. Givetvis ska inga psalmer sjungas. Det bråkade jag om redan när jag gick i skolan. Och om avslutningarna mot förmodan ska hållas i kyrkan så skall inte prästen, som många elever inte har någon relation till, tala, framförallt inte hålla någon predikan.

Samma sak med jul och lucia. Varför gör skolan ett stort ståhej av det? Visst, officiella helgdagar ska man vara ledig, och skolan ska förklara varför. Men inte fira det. Hur skulle det se ut om skolan uppmanade alla att demonstrera på första maj, kanske ha egna maj-tåg i skolan inför första maj. Tror att mången skulle protestera livligt.

Men så är fallet med det kristna. Nej, ut med kristendomsindoktrineringen ur skolan. Kristendomen ska inte ha någon särställning. Ska vi sjunga psalmer och fira kristna högtider ska vi också fira alla andra större religiösa tillställingar. Vad sägs om en liten shinto-festival till hösten, eller en katolsk fasta. Då sparar vi pengar också på att inte servera skollunch.

Religionsfriheten borde också innebära frihet från att tvingas pådyvla små elever en religiös tro man inte delar.

 

Tittade till valresultatet i kyrkovalet. ViSK backade ett mandat i kyrkomötet och är mindre än sd. Men det var inte om det det här inlägget skulle handla.

Skrev ju tidigare om ansvarskommittens förslag om att dela på Halland. Om det finns det också en bra krönika på välfärden.se.
Det slår mig när jag ser på resultaten från kyrkovalen att vi har en regionsuppdelning i Sverige sedan tidigare; stiften. Kanske inte riktigt det som ansvarskommitten letat efter men ändå något som är åtminstone delvis folkligt förankrat. Möjligen skulle man kunna slå ihop Stockholms och Strängnäs stift. Gotland blir som vanligt ett problem om de inte ska få vara för sig själva som vanligt. Men Halland får sitta ihop.

Jag har ingen aning om ansvarskommitten (vilket sabla namn förresten) har undersökt om stiftsindelningen skulle fungera som regionsindelning i ett framtida regionaliserat Sverige. Det är dock en tanke som bör beaktas.

När jag gick i högstadiet fick vi en gång varje termin på SO:s en blindkarta (eller ja tre stycken) med Sveriges landskap, län och stift på. Givetvis var residensstäder och stiftstäder också med. Jag är inte säker på att jag kommer ihåg alla men de satt i flera år. Västernorrlands län hade jag förmodligen aldrig kommit ihåg om det inte vore för blindkartorna på högstadiet. Stiften känner man till litegrann, inte för att jag kom ihåg att det var Härnösand som var stiftstad men det spelar ingen större betydelse. Vi vet att de finns.
__

Kommentarer från förr:
Stefan Lindborg sa…
Behöver vi verkligen någon ny indelning överhududtaget då? Jag är skeptisk…

//Stefan

Jesper sa…
Jo givetvis ska man vara skeptisk. Men om man kommer fram till att ny indelning är bra, rätt och allmänt trevligt så måste man ju också kunna diskutera vilken indelning det ska vara.

 

Jag är i grunden materialist. Den dialektiska varianten. Jag tror att människan har förmåga att omforma världen och att det inte finns någon gud. Ett filosofiskt ställningstagande som delas av ganska många världen över, uttalat eller ej. Bland materialister finns det de som tycker bra saker och de som tycker dåliga saker. De gör saker som (givetvis ur min synvinkel) är bra eller saker som är dåliga.
Detsamma gäller de som tror på en, eller flera, gud(ar). Det finns de som försöker bygga en bättre värld och de som förstör. Bland de senare kan t ex George Bush Jr och Usama bin Laden placeras. Bägge är troende och bägge gör saker som kan klassas som dåliga.
Men det finns också troende av alla de slag som gör bra saker. En av dem var Broder Roger som grundade Taizé-brödraskapet. Ett ekumensiskt brödraskap med plats för flera trosinriktningar.

Jag har aldrig varit i Taizé, men jag känner flera som varit där. Jag kan tänka mig att det är en väldigt stark känsla. Oavsett om man tror på gud eller inte är känslan av gemenskap över gränser en kraftig känsla. Jag kan tänka mig att det som de som sommar efter sommar besöker Taizé är ungefär samma sak som de muslimer som vallfärdar till Mecca, eller de ungkommunister som nu besöker världsungdomsfestivalen, känner. En stark känsla.

Broder Roger mördades på kvällen den 16 augusti. Jag tror att det är stor förlust för mänskligheten. Hade den öppenhet och respekt som fanns hos broder Roger funnits inom Vatikanen hade jorden varit en bättre plats. Hade troende ur de abrahamitiska religionerna insett att de faktiskt tror på samma gud hade vi sluppit en hel del konflikter. Hade man dessutom arbetat för att förbättra världen vi lever i istället, som många gör, enbart hoppas på livet efter detta hade vi kunnat ha nästan socialism.

För ja, även om jag inte är troende, så tror jag ändå att troende, från olika samfund, och främst då den organiserade religionen kommer att spela en stor roll framöver. Uppror mot en alltmer skenande nyliberalism formeras inom olika samfund. Nyliberalismen är inte en av gud påbjuden samhällsform. Solidaritet och gemenskap, det är ord som passar troende, det passar inte nyliberalismen.

I övrigt vill jag hävda, som jag gjort i väldigt många år nu faktiskt, att om jag, mot förmodan, någon gång skulle bli frälst och börja tro på en gud av västerländsk typ, så blir jag muslim. Men det kan jag utveckla en annan gång.

Jesper Berglund Suffusion theme by Sayontan Sinha