“Då, som bekant, för närvarande en mer än vanligt stor arbetslöshet, och därav förosakad nöd och elände är rådande, synnerligast i huvudstaden, så få undertecknade, hos Eder anhålla det vidtages åtgärder som äro av behovet påkallade, och varigenom arbetslösheten och nöden verkligen kan avhjälpas.”

Så skrev de arbetslösas förening till kungen under den svåra arbetslösheten åren 1891-1892.

6 februari 1891 publicerades följande låt i Arbetet. Den heter Arbetslös och är skriven av Henrik Menander.

Det fryser, det fryser, båd’ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar,
och slödtravar’n frustar, och bjällrorna klinga,
så muntert, som funnes av sorger slätt inga.

Jo vänta – i bakgårdens mörkaste nästen,
är likbleka döden den härjande gästen.
Tätt följer han arbetslösheten i spåren,
och kastar uthungrade offren på båren.

Jag såg på min vandring hur bodarna stråla,
hur tyger och kläder i överflöd pråla.
Jag fick endast lov, att kort blicka till färgen,
fast kölden mig skar genom benen och märgen.

Och mat såg jag även, nog av till att mätta
mång’ tusende munnar – men ej av allt detta
en bit fanns för mig – det är blott för de rika,
de arma få svälta, så tarmarna skrika.

Det fryser, det fryser båd’ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar.
Var timma som ilar förvärras blott nöden,
den enda som ni sig förbarmar är – Döden.

Riktigt så illa är det inte nu för tiden men det är snabbt på väg tillbaka. Vi har lämnat nittonhundratalet bakom oss. Frågan är om vi går framåt mot tvåtusentalet eller om vi backar mot artonhundratalet?

Leave a Reply

   
Jesper Berglund Suffusion theme by Sayontan Sinha